Han klarade sig inte / He didn't make it

My interpretation of the Being Creative Project theme for Oct: fire

that simultanously served as a way of daling with yesterday's tradegy

Det brann i grannens lägenhet igår, jag var den sista som hörde honom i livet. Jag gjorde allt som stod i min makt, men han klarade sig inte. Han var redan död när räddningsteamet kom in i lägenheten.
Vid sex-tiden igårmorse hörde jag ett väldigt svagt rytmiskt pipande. Som en väckarklocka någonstans långt borta. Jag tittade runt i lägenheten och kunde efter ett par minuter dra slutsatsen att det inte kom från vår lägenhet för ljudet blev aldrig starkare. Någonting inom mig sa mig att jag borde titta varifrån det kom, så med min son på ena armen och nycklar och mobil i den andra gick jag ut och lyssnade utanför dörrarna på lägenheterna på vårt våningsplan. Kanske att någon äldre hade svårt att stänga av alarmklockan eller något?
Jag tog hissen upp till nästa våningsplan och ljudet blev något starkare. En doft av bränt gummi slog emot mig och jag förstod snabbt att det var ett brandlarm med dåligt batteri som lät därinnanför. Jag ringde på upprepade gånger men ingen öppnade och dörren var låst. Jag skyndade mig att ringa på hos alla grannar runtomkring, men ingen reagerade, förmodligen sov de allihop. Jag gick tillbaka till mannens dörr, ropade i brevinkastet och hörde ett svagt "Hjälp mig" därinifrån. Då ringde jag 112 och beskrev läget. En styrka med 2 brandbilar, 5 ambulanser och 3 polisbilar skickades ut. Jag skyndade tillbaka till vår lägenhet, klädde mig och sonen och gick ut på gården för att möta upp räddningsstyrkan. Minuterna kändes långa, men de var på plats otroligt snabbt.
Jag visade vilken lägenhet det gällde, beskrev mina iakttagelser och när brandmannen lyste med ficklampan in genom brevinkastet såg jag den otroligt tjocka röken därinne som jag inte hade kunnat se med blotta ögat. De sa lugnt att jag kunde gå hem och att de kanske skulle återkomma till mig senare.
Väl hemma i lägenheten såg jag genom fönstret hur de jobbade metodiskt allihop. Det slog mig att de nog behövde informeras om att det här inte var första gången, att mannen för ett år sen också fick igång brandlarmet men att han den gången hade dörren upplåst och jag hade kunnat ta mig in och stänga av alla de 4 plattorna som stod på med vidbrända kastruller medan han låg utslagen i soffan med ett glas whiskey med cigaretter flytande i på bordet framför sig. Jag pratade med en brandman om detta och sedan även en polis. De tackade för informationen, berättade att läget nu var under kontroll och att det var ofarligt på vårt våningsplan. Jag slappnade av och gick hem.
Sen, när alla brandbilarna hade åkt, skulle jag på promenad för att få min son att somna i vagnen, och möter 2 poliser utanför. Jag frågar hur det gick för mannen och får till svar "Det gick tyvärr inte så bra. Han klarade sig inte". Han var redan död när de kom in. Det kom som en total chock. Jag hade ju hört honom. Han levde när jag ringde 112. Obehagligt.
Om jag inte hade följt min instinkt och kollat upp pipandet kunde det ha gått ännu värre. Fler kunde ha dött. Vi kunde ha dött. Tänk att livet kan ta slut så abrupt...
Senare på morgonen vaknade området till liv, folk gick till jobbet, många omedvetna om dramatiken som pågått de tidiga morgontimmarna.
Gårdagen förstärkte en övertygelse som växt sig starkare inom mig de senaste dagarna: att jag alltid ska lita på min instinkt. Den där magkänslan som är bortom resonemang och intellekt. Har tänkt mycket på mannen och samtidigt känt en tacksamhet att vara vid liv. Har så mycket kvar som jag vill göra med mitt liv.



There was a fire in our neighbors apartment yesterday morning. I was the last person to hear him alive. I did everything I possibly could, but the man was dead when the rescue team managed to break into his apartment.
After 6 o'clock yesterday morning, I heard this vague beaping sound but couldn't identify what it was or where it came from. After looking around our apartment, I realized that it wasn't coming from our home. Something inside me told me to check it out properly, to localize its source. With my son on my hip and cellphone in my hand, I went to check the other apartments on our floor. Perhaps some elderly person had difficulty getting out of bed to switch the alarm clock off?
I took the elevator to the next floor and the sound got a bit louder. A smell of burnt rubber was came from one of the doors and I quickly realized that it was a fire alarm with an old battery that made the beeping sound. I rang the door bell several times, but nobody came to open it and the door was locked. I hurried to ring on the other neighbors' doors too, but no reaction whatsoever. The where probably asleep all of them. I went back to the door, and could hear a vague "Help me" from the man inside. I called 911, explained the situation, went back home to get a jacket for me and my son and went outdoors to meet the big rescue team. They arrived within minutes.
I showed them the way to the man's apartment and they calmly asked me to go back home, that they would deal with it now.
Back home, I could observe their professional work from my window. It occured to me that I'd better inform them that this wasn't the first time this happened, that the old man managed to get his fire alarm started about a year ago, but fortunately, his door was unlocked that time and I was able to go in and switch his stove off while he was lying drunk on his sofa with a cigarette floating in his whiskey glas.
I spoke to a fire fighter and later also a police about this. They thanked me for the information and informed me that it was all under control now. I relaxed and returned home.
Later, when the fire fighters had left, I went out for a walk with my son to help put him to sleep, and met 2 police men outdoors. I inquired about the man, and the told me that he didn't make it. It came as a chock. I'd heard his voice. He was alive when I called 911. He was dead allready when they got in.
What if I'd stayed home and not checked things out? Disturbing thought. Even more people could have died. We could have died.
Yesterday left me feeling even more convinced that I need to always trust my instinct. That gut feeling that goes beyond reasoning and intellect. I've thought a lot about the old man and at the same time felt so grateful to be alive. I've got so many things left that I wish to experience.